xendra

jag sitter här och tänker tillbaka på livet och vad man vart med om och vad som hände och ens val man gjort i livet osv...
Har senaste dagarna tänkt mycket på tiden då man var tonåring... Tänk vad mycket som hände på den tiden som var så händelserik...
Hände så mycket både tråkiga saker och roliga saker underbara saker och sorgliga saker.

Började 6an i Frändefors då vi flyttade dit från lilla edet den sommaren...
Minns att jag blev helt förkrossad när mina föräldrar sa att jag skulle sluta den skola jag gick i då och börja frändeskolan. Blev så ledsen att jag bara cyklade iväg... tyckte väll då att det redan var mycket bara att vi flyttat ifrån lilla edet där man hade sina vänner och min älsta bror och maria som betydde så himla mycket för en... på den tiden så betydde bara det man kände till så mycket... så var inget kul alls att byta skola kan jag tala om... men gick ändå ganska bra.... Det vart då jag började bli vän med E & S vilket vart gott det iaf att man fick några vänner. var väll lite det man var orolig med för... Men med dessa tjejer hängde jag med och vart vän med under hela Frändefors tiden Fick min lilla syster som gjorde hela mitt liv. Men så en dag när man vaknade efter att somnat där nere på soffan så gick man upp för att gå till sitt rum som låg innanför mina föräldrars rum där min syster och mor låg och sov. tänkte jag skulle gå och ta upp min lilla syster sätta mig med henne i en underbart härlig fotölj vi hade där. Men kommer inte mer en till dörr posten och känner att något är fel med min lillasyster som ligger brevid min mamma... var som en konstig känsla i hela rummt. Gick efter en stund fram till Blossom och ser att det värsta som kunde hända faktiskt hänt...Hon andades inte. Jag knuffade på min mamma som inte riktigt vaknade till utan jag bara skrek till henne att Blossom andas inte. Hon höll på vakna och sa gå ner till pappa innan hon äns själv förstått vad som hänt. Jag sprang ner till pappa i ilande fart och vröla hon andas inte hon andas inte... Min pappa säger va vadå inte andas.... då hör man dundrandet i trappen det är mamma som kommer i ilande fart och skriker detsamma. pappa får panik försöker att rädda henne genom att blåsa lätt luft i henne... man hör bara ett litet pipande ljud och jag tror att Blossom börjar leva igen men det var bara pappas luft som kom ut igen... allt gick så fort och den lilla sec ja hörde pipet trodde jag... phuuuu hon lever... ambulansen kommer och plockar in Blossom i ambulansen och jag säger skall ni inte stöta henne ni får ju göra något och dom säger till oss alla att det är försent och att det går inte göra något. Jag satt fram i ambulansen helt chockad och sen kom floderna... Min lilla syster som jag älskade av hela mitt hjärta hade gått bort och skulle aldrig mer komma tillbaka... jag skulle aldrig mer få se hennes vackra ögon titta på mig och aldrig mer höra henne igen.... Detta var så fruktansvärt att gå igenom.

Tiden gick och man gick i skolan och det blev väll aldrig normalt igen men man började leva på iaf...
1997
Var året jag träffade min första riktiga tonårs kärlek.
vi var helt galet betuttade i varande... gjorde typ allt ihop. Var med varandra nästan varje dag. Han blev min bästa vän. vi förlovade oss 1998 och sen 1999 fick vi en liten döfödd gosse Hampus. Höll graviditeten med hampus helig gjorde vi båda 2 bara några få vänner som visste om det... vi var helt enkelt för rädda att berätta det... Jag har min anledning till att jag inte berättade det... Men tänker inte äns skriva varför men tillslut fick dom ju veta om det och pappa trodde inte alls jag var det. Förens han såg min mage... Hade legat inne i mitt rum hela natten och kl 03 på natten vaknade jag av att jag hade så ont i min mage och förstod inte riktigt varför jag hade så ont. försökte allt för att få bort smärtan... på morgonen kunde jag inte hålla det hemligt längre... fick ropa in min mamma när jag samlat mod för det och var tvungen att berätta att jag var med barn. fick min mamma en chock... jo tack hon som alla andra. varken mina föräldrar misstänkte detta och inte heller anders föräldrar... blev att vi åkte in till näl dom gjorde ultralud och dom säger att dom ser ett foster men inga hjärtljud... min mamma börjar storgråta jag rusar mot toa för att spy. blev uppkörd till förlossningen. pappa ringde som en blå dåre för att få tag i anders som var ute i borås eller något tror jag med sin pappa... fick tillslut tag på dom... anders kommer till mig vi tog oss igenom det fick vårat lilla underverk Hampus kristoffer andersson åhlander.
Var bara 15 år gammal när jag födde hampus... Var helt klart tufft att gå igenom . kändes som jag och anders var starkare en ever men kanske vi inte var tillräckligt starka för i december samma år blev det slut,

Men minnet jag har är att vi var taightare en ever dom åren och vi var med om så himla mycket och att vi alltid har vårat band till hampus ihop... Ingen kan förstå det jag känner mer en han.. var ju bara jkag och han som hade vetskapen om att vi väntade hampus och känslan när vi födde han och när vi hade våra dagar på sjukhuset med han innan vi åkt hem. Anders var bästa stödet när vi kom hem. hade inte klarat av det att förlora en liten unge till fast Blossom bara var min syster om jag inte då haft anders.

idag är och förblir hampus min först födde som jag ser i mina tankar. Som jag pratar med mina barn om att han är deras bror...
Och jag vet att jag alltid kan vända mig till anders om det blir för mycket i mina tankar gällande hampus. Bara att prata minnen om hampus med han gör att det känns lättare. Även om det inte är ofta...

Är en massa som jag inte skrivit här men dessa år i mitt liv var helt klart omtumlande... Hände så mycket som satte sina spår i mitt hjärta för evigt...

vill avsluta detta inlägg med att jag är så glad att jag idag har 3 helt underbara barn och att jag älskar er alla som jag älskar som betyder något i mitt liv.

 

 

 

 

Ibland känns det bra besvärligt att älska så många som man gör. man blir ju bara besviken.. vad mycket lättare mycket hade känns om man bara älskade sina barn och inga andra... Känns som livet hade vart lite lättare många ggr då. Fast realistiskt så är det ju ej så. Sista veckorna för mig har vart ganska jobbiga nu i sommar och nu blev ju inget alls bättre direkt. snarare värre. Men jag tar mig väll igenom det precis som jag tar mig igenom allt annat jag tagit mig igenom i livet hittils. Vägen känns bara trögare på vissa ställen. Vill bara slappna av och ha det gott och problem fritt någon gång och inte låta andra bara trampa på en. För det är precis hur det känns. Folk vet att man gör allt för dom och att man bara vill ha något litet tillbaka när man själv ger av sig själv hela tiden men icke. trampa trampa trampa är precis det som känns rätt tydligen hela tiden. varför bry sig och prioritera något annat. Jag låter helt säkert skit omogen osv men går och bär för mycket nu... bägaren rann över igår och det har blivit för mö för mig nu. slut pläddring på detta inlägg är med andra ord att jag bryr mig för mycket om allt och andra Medans det tydligen inte är ömsesidigt. Det går bara åt ett håll och det är jag som lägger kraft möda tid på saker som andra inte bryr sig ett skit om. ha det gott och hoppas natten varit god för det har den icke här då man haft sömn brist pga allt stoj i skallen. Hoppas på att vara mer possetiv och glad om några timmar då jag ojjjjat klart mig och biter i det lilla sura äpplet och fortsätter med mitt liv. För ge upp finns tydligen inte i mig på detta vis iaf. Man tar skiten mår skit och sen går vidare och inser att världen och dess människor är inte som det skall vara utan vi lever i en mycket komplex värld med mycket ego och för lite sympati och förståelse.. alla sköter sitt och skiter i andra. Spelar ingen roll vad man gör för andra så får man inget tillbaks på något vis ändå.