xendra

Ja satt här och börja fundera över detta med kärlek.
Tänk att det finns så mycket kärlek i människor.
Tänk att man faktiskt är mer älskad än man tror fast att man inte riktigt tänker på det....
Och när jag granskar mig själv så finns det så många jag verkligen älskar så mycket.

Man har ju kärlek att ge till så många som man inte riktigt tänker på.

som till ens:

Föräldrar/förälder
Barn
vänner
syskon
djur
folk man inte träffar så ofta bryr och älskar man med.

osv osv

Tänk att man går och bär på så mycket kärlek och jag är ju helt säker på att inte jag är den enda som gör det.

Trist tycker jag är att man inte säger och visar oftare till dom som faktiskt betyder något i ens liv att dom faktiskt betyder så mycket i ens liv.

Dom jag älskar tex gör mig så himla glad bara att dom är den dom är.
För mig känns det viktigt att dom runt mig vet hur mycket dom betyder för mig och att jag faktiskt älskar dom från mitt hjärta.

Jag kan inte säga att jag är bortskämd med att få avvlastning och en massa hjälp med det ena och det andra då jag inte har ett så stort nätverk som familj och sådär som jag hör att många andra har och nästan tar för givet...

Så när jag väl får hjälp eller sådär så betyder det så otroligt jätte mycket för mig.

För jag står så mycket själv i nästan allt...
Ser mig själv som en stark person som orkar mycket men som samtidigt är väldigt bräcklig.
Dock visar jag inte så ofta och till så många att jag faktisk är det...

Växte upp med att få extra skinn på näsan.
Växte upp att lära mig av mig själv att man måste vara hård och man inte får ge upp utan jag hade tron hela tiden att det kan ju bara bli bättre.
idag undrar man ju om det verkligen stämmer som man alltid tänkt.. För så mycket gör att det inte alls känns som det blir bättre
känner fortfarande att jag är med om så otroligt mycket och motgång efter motgång m.m men ändå vill jag inte ge upp och jag är inte redo känner jag alltid när jag känner att jag närmar mig en bristnings gräns... Jag vet ju att jag är hård hudad och jag vet att jag kan klara lite till för det är vad jag intalar mig själv hela tiden.
Så jag klättrat vidare tills den dagen kommer då muren bara kolapsar ihop... Vet att den dagen kommer komma om inte tempot i mitt liv lugnar ner sig...
Men jag skall vara öppen och ärlig med och säga att jag är samtidigt lite rädd för om det kommer för fort... vart där förut och det slutade ju inget vidare alls då och vill inte att det skall vara och kännas som det kändes då liksom.
Jag håller hoppet uppe att det kommer komma naturligt.
Sen hade det inte vart fel att faktiskt bara få andas ut ibland utan att ha allt på en hela tiden. Men det kommer inte hända så jag tar livet för vad det är och jag är iaf nöjd att jag har 3 otroligt fina barn och det enda jag vill ge är lycka till dom och framgång... jag vill bara mina barn skall ha det bättre och bättre förutsättningar än vad man själv haft.

Vilken bekräftelse för mig om jag lyckas motivera dom och få dom till ett bra vuxet liv... ingen skulle bli stoltare än jag om jag får dom att bli förstående sympatiska drivna vuxna som kan ta för sig våga vara den dom är osv....

ojoj nu spårade visst inlägget ut lite men jag har inget att dölja med det jag skriver.

inte många som igentligen vet vd som händer i mitt liv men dom få som vet är helt underbara människor som gör det jag precis vill... tar mig för den jag är.

Många och jag vet att det är många som har synpunkter över hur jag väljer att prioritera och vara och göra i mitt liv men hur mer skit snack jag hör får mig bara att tycka att det är dom som är patetiska som inte kan finna annat nöje än att snacka om hur jag lever mitt liv... jag gör det som är precis rätt för denna familj.
Sen klart jag vill så mycket mer men ibland är det inte så enkelt som många målar upp det för att vara.

Jag har lärt mig acceptera det för vad det är idag och kanske jag hoppas att en dag kommer det bli jätte bra med allting men vi alla kan inte få allt vi vill i världen..
Så därför hoppas jag bara mina barn får så mycket mer i livet än jag fått.

Jag har iaf fått det jag önskat sen jag var liten... en otrolig familj som är helt underbara barn fått bli mamma som sätter barnen före allt. klarar jag det största jobbet man kan få blir jag glad... så bara vänta och se om jag skall lyckas. man har ju mycket mot sig ändå. så inget skulle göra mig gladare om mina barn får ett bra liv som dom kommer trivas med och är lyckliga över.

tack och hej från mig nu har man fått skriva av sig och lättat hjärtat lite igen.